söndag 10 mars 2013

Tänk om Gud kunde skicka ett sms


Jag upplever ofta att jag lever i en helt icke-religiös vardag (med jobb, familj, nära vänner), där det känns som att ingen annan tror på Jesus eller ens bryr sig om att fundera på kristen tro över huvudtaget. Många människor verkar dessutom tycka att det är ganska konstigt att jag, som högutbildad naturvetare, tror på Gud. Det är förvisso inte direkt någon som ifrågasätter min tro, men jag upplever att många tycker det är konstigt, helt enkelt. Därför blev jag stärkt i att läsa en artikel skriven av Eli Göndör i Dagen (8:e mars 2013 "Ompröva bilden av religiositet"), som bygger på nutida religionsforskning. Där stod att läsa att "insikten i religionens värde och betydelse för varje enskild individ visar att människors religiositet varken säger något om deras förmåga att fungera i samhället, deras bildning eller deras politiska ambitioner".

En annan sak jag känner mycket igen mig i artikeln är resonemanget om att många kristna i dag har högre utbildning och att detta "leder till fler individuella texttolkningar som utgår från personliga behov av trygghet och sammanhang i vardagen och en frigörelse från religiösa auktoriteters åsikter". Jag tycker det är bra jag att människor tänker själva. Eftersom jag (tror att jag) känner en kallelse att undervisa andra är det här frågor som berör mig, jag vill inte att folk bara ska lyssna på mig (eller någon annan) utan att tänka själva och ta ställning på egen hand. Personligen är jag väldigt kritisk när jag lyssnar och hör människor predika. Jag funderar efteråt och lägger emellanåt mycket tid på att koppla ihop det jag hör med min egen för-förståelse. Den är inte alltid så stor, så ibland får jag lov att läsa på också.

Det är en utmaning. För man får ju börja med att fråga sig hur mycket man KAN tolka bibeltexterna på olika sätt. Kan man hoppa över vissa texter? Kan man bara låta bli att låtsas om det som är svårt att förstå? Min strategi har varit att faktiskt göra det, och sen har allt fler "problemtexter" landat för mig. Ju längre jag har levt med Jesus, desto lättare har det blivit att ta till mig även de svåra delarna av hans budskap. Fast jag har en lång väg kvar. Jag har ju bara levt med Jesus i drygt fyra år, så jag har väl den längsta vägen framför mig.

Min bästa strategi då, för att lära mig mer? Ja. Det är att omsluta mig med människor som har en  levande tro på Jesus. Och om de nu inte finns i min närmaste familj eller på mitt jobb, så finns det i min hemgrupp och i min församling. Och med en nära vän har jag lärjungaträning - vi har träffats kanske inte riktigt varje vecka, men väl var 10:e dag i snart två år. Gud har verkligen välsignat oss med de träffarna, att det ens har varit möjligt att få till i våra respektive späckade vardagsscheman är ett mirakel. Vi läser ett avsnitt i Bibeln som vi sedan diskuterar, stöter och blöter. Och så pratar vi om livet, om livet med Jesus, om vad som gått snett sedan sist, och om vad som varit bra. Och på så vis utvecklas jag massor.

Sen får vi väl se, vad har Gud tänkt för mig? Kanske blir jag lite klokare allt eftersom tiden går. Eller så får jag fortsätta leva i förvirring, tills Gud talar till mig så tydligt att till och med jag förstår. Vad tror ni, kan Han skicka ett sms?

torsdag 21 februari 2013

Tacksamhet

Jag hade glömt bort den här bloggen, men idag ska jag skriva några rader. Några rader om ett riktigt tydligt ord från Gud som jag fick i veckan.

Jag var arg. Jättearg. Missnöjd över en sak som jag egentligen inte kunde påverka.

På väg hem från jobbet skulle jag lyssna på en predikan, läste titlar och fastnade för en, men den visade sig vara på engelska och jag orkade inte det just då, så jag tog nästa i spellistan, utan att alls veta vad den handlade om. Så där, på väg hem från jobbet, efter en rent miserabel dag, fick jag en 50 minuters predikan i örat om... tacksamhet. TACKSAMHET!

Det var verkligen precis vad jag behövde höra. Jag har ju så mycket att vara tacksam för. Jag har man och tre helt galet fina barn, ett jobb som är helt okej, underbara vänner, och jag har Jesus. Så det var som att ilskan rann av mig. Den blev plötsligt väldigt fjuttig och rätt fånig. Livet är rätt härligt ändå.

Det finns så mycket att tacka Herren för. Jag som är en sjungande person älskar att sjunga lovsånger där jag kan tacka och prisa Herren. Favoriten jag har i huvudet just nu är "Vi vill säga tack, vi vill ge dig ära och pris..." Om man kommer ihåg att tacka Gud för allt han gör, så blir problemen så mycket mindre. För kan Gud ge mig tacksamhet i en sån situation som jag upplevde i veckan, då kan han göra andra fantastiska saker också. Det blir lättare att komma ihåg det då.

Idag ska jag alldeles särskilt tacka Gud för att sonens feber verkar vara på väg att släppa, för att jag kan VAB:a från jobbet utan att känna stress, och för att det snart är sportlov och vi ska vara lediga hela familjen.

måndag 28 juni 2010

Det andliga livet - vad är det?

Jag älskar böcker! Alla som känner mig vet att jag i regel gömmer en bok i handväskan. Mamma säger att jag sen jag började gilla det där med böcker, nån gång på mellanstadiet, har hon sällan sett mig utan en bok inom räckhåll. Förvisso blir det klurigare att hinna med att läsa nu för tiden. Men jag försöker. Och just nu är jag mest inne på att läsa kristen litteratur.

Därför måste jag tacka Richard för den FANTASTISKA bok du satte i mina händer i onsdags. "Livet jag längtar efter" av John Ortberg. Jag har inte läst så långt ännu, typ 1/3 av boken avklarad. Men den är så sjukt bra. Som om den var skriven just till mig. Just den här boken behövde jag. Just nu.

Som det här citatet (s.60)
En småbarnsmamma i vår bönegrupp sade något om att hon hade haft mycket lättare att "arbeta med sitt andliga liv" innan hon fick barn. När vi samtalade vidare kom det fram vad hon menade. Bibelläsning och bön var för henne de enda två aktiviteter som räknades i andligt avseende. Som mamma tyckte hon att det var en fullkomlig omöjlighet att få tid till en stilla stund för sig själv.

Här hade kyrkan svikit henne. Ingen hade någonsin lärt henne att den dagliga omvårdnaden om två små barn, i en attityd av tacksamhet och bön om hjälp och tålamod i motgångar, skulle kunna vara en form av skolning i tjänande vars motstycke hon aldrig upplevt. Av någon anledning var det "den stilla stunden" som räknades i fråga om andlig hängivenhet, och inte detta att ta hand om två små barn.


Det behövde jag höra!

En massa andra klokskaper har jag också stött på, men det där var så himla konkret och bra att jag blev helt lycklig. Det är ju så här livet är!

söndag 23 maj 2010

Närvaro

Jag var på gudstjänst idag. Det var en väldigt stark upplevelse. En stark närvaro av Gud. Det händer inte så ofta, men emellanåt så känner jag det, den där närvaron. Så starkt att jag får gåshud på armarna och måste gråta en liten skvätt. Så var det idag.

onsdag 12 maj 2010

Hämta barn!

Jag följer just en underbar blogg om en familj som är och hämtar nya sonen i ett annat land. Det påminner mig om våra hämtresor. Det är verkligen de mest absurda resor man kan göra. Särskilt den första tror jag. Man åker till andra sidan jordklotet. Man åker som två vuxna som är vana att själva styra över sin tillvaro. Och så träffar man den stora kärleken. Barnet. Som vänder upp och ner på ens liv. Efter några besök och försök att börja lära känna varandra i märkliga opersonliga miljöer sitter man plötsligt där i en bil på väg ut från barnhemmet. Och så är man en familj. Man styrs inte längre av sina egna impulser och sin egen vilja. I stället vänder man sig själv ut och in för att ge barnet vad det behöver. Det är fantastiskt. Det är stort.

Jag minns när vi kom hem sen, hem till vårt eget. Och jag insåg att hon ska bo här nu. Det kändes märkligt. Jag hade varit så fokuserad på pappersexercis, barnbesked och hämtresa, att jag liksom glömt det där som skulle komma sen. Den insikten var ändå bäst. Att nu var vi en familj. Hur än hon kom till oss så är det vi nu! Djup kärlek.

Andra hämtresan var definitivt mindre hysterisk. Det var precis lika spännande att få träffa sitt barn och lära känna sin nya familjemedlem. Men det var mer avslappnat i föräldrarollen. Och att vistas i landet långt borta kändes mindre skrämmande och förvirrat, det kändes lite mer som hemma. Vi var tillsammans en längre tid i landet långt borta, så det kändes som att vi kände varandra bättre när vi kom hem. Vi hade landat redan där. I alla fall litegrann.

Sen kom lille plutten. Då behövde vi inte åka så långt. Men även den här gången tyckte jag känslan var helt surrealistisk när vi lämnade bb-bubblan och gick ut på parkeringen. Snön hade kommmit. Världen hade inte stått stilla. Märkligt.

Nu är vi en stor familj! Tre underbara barn som visar oss vad som är meningen med livet. Tack barnen, för att vi har fått just er!

fredag 7 maj 2010

Men, hur gör man då???

Hur gör man egentligen för att hinna med att fördjupa sig i bön, bibelstudium och samtal kring tron? Hur gör du som läser det här inlägget? Berätta alla era bästa knep!

Just nu är jag föräldraledig, och då går det ju an. Hemgruppen och kyrkbesöken blir ett trevligt avbrott i en annars ganska monoton tillvaro. Bön går fint att ägna sig åt medan jag ammar och ändå sitter ner i hyfsat lugn och ro, och det gör jag ju typ trettio gånger per dygn, så det finns tid. Läsa bibeln gör jag varje dag, åtminstone den text som är analyserad i Bibeln idag, men ofta lite mer (just nu läser jag Moseböckerna, spännande värre...) Pratar om tron gör jag däremot sällan. Jag känner inte så många troende irl, och jag vågar inte ställa dumma frågor :) Dessutom känns ofta mina analyser för futtiga och förvirrade för att berätta för någon...

Men. Hur hinner man när det vanliga livet med familj, hem, jobb, dagis/skola, skjutsningar och lämningar tar upp all tid? Jag har till januari på mig att fundera på det. Men berätta gärna hur du gör!

tisdag 4 maj 2010

Växa i tron

Växa i tron. Det var rubriken på söndagens mässa. Det var förresten en mässa i Gospelton, hur härligt som helst!

Tron är som kärleken. Den växer sig starkare allt eftersom. För att växa i tron behöver tron näring. Bön. Bibelläsning. Mässor/gudstjänster. Och då växer tron och mognar, precis som en frukt som mognar. Vilket får mig att tänka på Andens frukter som står att läsa i Galaterbrevet 5:22: Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. De skulle man behöva lite mer av va?

Måtte min tro växa sig starkare för var dag som går!

onsdag 28 april 2010

Trött, tröttare, tröttast

Jag är så vansinnigt trött! Jag förstår inte, jag tycker jag får sova rätt okej, så bra man nu sover med en liten söt plutt bredvid sig som behöver äta ett par gånger per natt och så. Men när morgonen kommer och jag måste stiga upp är jag så trött, så trött. Och mitt morgonhumör har gått från så där halvdåligt till fasansfullt. Minsta motgång gör att jag kan explodera. I morse satt jag gråtande i hallen och klädde på barn.

Mitt mer förnuftiga jag säger att jag borde gå och lägga mig tidigare, men jag kommer mig inte i säng. Flickornas kvällsbestyr drar ut på tiden och numer sover ingen av dem föra halv nio, Storan somnar i regel först efter nio, och jag blir så vansinnigt irriterad. När de väl sover sen så kommer jag in i andra andningen och kommer sen sällan i säng före kl 23, vilket är åtminstone en timme för sent.

Nattamningen stör mig inte, jag somnar om fort. Det är nog snarare antalet uppvaknanden i kombination med att jag somnar för sent. Sova middag dagtid blir aldrig av. Pytte sover ute i vagnen och då kan ju inte jag gå och lägga mig inne och sova. Och söva honom inne funkar inte riktigt just nu. Men sånt kan ju ändra sig förstås. Från en dag till en annan :)

Idag fyller jag år. Det jag önskar mig mest av allt just nu är nog några veckors sovmorgon (till åtta i alla fall!), barn som somnar på kvällen lite tidigare (klockan åtta kanske, jag har hört att det finns sådana barn...) och en stor supergräddig gräddtårta (men det går inte, jag får inte äta mjölkprodukter...) Det var verkligen en eländig födelsedag det här.

tisdag 20 april 2010

Jag, en vardagshjälte?

Nej, så känns det ju sannerligen inte särskilt ofta. Men det var väldigt roligt att bli kallad det! En vän sa i söndags att hon tyckte att om man får iväg tre barn i tid till förskolan på morgonen så var man en sann vardagshjälte! Så då är jag väl det då! För det gör jag faktiskt utan större problem. Jag ställer klockan på 7 vardagsmorgnar, för att hinna till förskolan kl 9. Hellre gott om tid och lite kortare sömn, än att behöva stressa. Jag hatar att stressa, jag blir så argsint, sur och tjatig då.

Nu håller jag på att lära Storan ta lite tidsansvar på morgnarna. Jag ställer en klocka vid tv:n på morgnarna (de får se tv när de har ätit och borstat tänderna) och säger att "den tiden" ska du vara klädd och "den tiden" ska vi gå till hallen för att göra oss helt färdiga. Det funkar riktigt bra! Då slår de själva av tv:n i tid och kommer till hallen där jag förhoppningsvis har hunnit lägga i ordning deras utekläder.

Hallen är för övrigt en historia i sig. Vi har världens minsta hall, så det krävs ett stort mått av ansträngning för att hålla den i ordning så den går att använda. I helgen har min man hängt upp lite nya krokar och flyttat om några andra. Nu har vi sex krokar i barnhöjd i stället för två, vilket sannerligen behövs. Så nu kan Lillan själv hänga upp sina kläder (förr nådde hon inte) och så har cykelhjälmarna fått egna krokar. Det blev faktiskt väldigt bra.

Vi har också tagit undan alla vinterkläder och flyttat in vårens kläduppsättning. Tvättat, sorterat, lagt undan och tagit fram. Det är som en särskild industri. Alla lådor i hallmöbeln tömdes ut på golvet och städades. Nu är det väldigt prydligt, måtte det hålla i sig!

söndag 18 april 2010

Den Helige Anden

I helgen har ledarna i mina alphakurs försökt förklara för mig (och ett gäng andra deltagare) det här med Den Helige Anden. Eftersom det är så komplicerat så behövs en hel helg till det med tre föreläsningar! Det var dessutom andra gången jag var på den helgkursen, så man tycker att jag borde veta nu.

Fast jag är fortfarande lika förvirrad. Det där med treenigheten är så svårt att förstå. Hur kan Gud vara en och tre samtidigt? Och jag har nog visst grepp om både Gud Fadern och Gud Sonen (Jesus). Men Gud Anden tycker jag är svår att förstå. Jag vet inte om jag direkt förväntar mig eldsflammor och fallande duvor, men hur vet jag att Anden finns för mig och leder mig?

Tja, kanske vet jag det nu? För en av ledarna beskrev det ungefär så här:
Anden är praktisk!
Den där inre rösten som talar om saker för dig, kanske den "sura eftersmaken" man får efter att ha gjort (eller inte gjort) ett val eller tagit ett beslut. Den där hjärtklappningen du får när du hör en predikan som känns som om prästen talar direkt till dig. Den där känslan av att du vill öppna bibeln och läsa, eller gå till kyrkan fast det känns lite motigt innan. Det är Anden som leder dig.


Sagt och gjort. Idag fick Anden leda mig till högmässan. Dessutom lämnade jag Pytte hemma (det kändes som om jag hade glömt honom hela tiden, mycket märkligt!). Temat för mässan var "den gode herden". Egentligen är jag inte säker på att det var så hon menade, men det som fastnade hos mig var att det är vägen som är viktig, inte målet.

Jag kan nämligen få för mig att för att verkligen ta till mig Gud så måste jag veta allt. Först måste jag läsa ditt och datt, och så måste jag uppleva det här och det där, och sen måste jag... Fast egentligen är det kanske själva "instuderandet" som är min tro. Sitter tron fast i hjärtat eller i hjärnan? Jag är rädd att jag teoretiserar för mycket, och det ska jag försöka sluta med. Inte för att jag ska sluta läsa och analysera, det är ju min väg. Men samtidigt vill jag leva med Gud, här och nu. Det här blir intressant!

torsdag 15 april 2010

Rumpleken!

I morse var min man kreativ. Efter några smått hysteriska måltider (igen! Det var bättre ett tag) och helt galet springiga frukostar (man kan tydligen äta gröt under bordet, gå runt hela huset med en smörgås, eller balansera mjölkpaket runt köket) introducerade han idag Rumpleken! vid frukosten. Den som satt längst på sin rumpa vann! Man får sannerligen vara kreativ!

Vem som vann?

Det gjorde maken själv så klart. Storan kom tvåa, mamma trea och Lillan fyra. Men alla satt väldigt prydligt och åt hela sina frukostar! Det ni! Och jag hade faktiskt vunnit om inte kaffesuget slagit till. Så det så!

torsdag 8 april 2010

Katastrofläge blev harmoni

Det fungerar ju! Den här veckan har vi haft påsklov från dagis, så nu har jag i tre dagar varit själv hemma med barnen hela dagarna. Och det har gått hur bra som helst. Jo, du läste rätt: hur bra som helst!

Från ett konstant katastrofläge till lugn och harmoni på en vecka! Eller det har väl blivit successivt bättre senaste månaden, med ett litet bakslag en sjukvecka här före påsk, men nu blev det liksom bevisat. Det fungerar! Vi har varit ute och promenerat och lekt (Lillan visar sig kunna gå dryga kilometern utan problem!), vi har bakat tillsammans utan bråk, vi har spelat avancerade spel (Försvunna Diamanten är kul!) utan allt för stora fadäser, och flickorna har rent allmänt varit mer nöjda och tillfreds. Dessutom har vi brutit det konstanta tv-tittandet, även bolibompatimmen har blivit reducerad eftersom maken har tagit sig för att hitta på nåt efter middagen!

Vad vi däremot inte har gjort är att mamma har suttit framför datorn så fort hon fått chansen... Om det nu mot förmodan blivit någon minut över (vilket det knappt har), så har jag bara satt mig och pratat med barnen, eller möjligen kikat lite i en tidning. Så när som på min kaffe-och-bibelläsningsstund efter frukost (då tjejerna ser på film ) har jag liksom varit med barnen! Och jag har haft roligt och mått bra!

Inte för att jag riktigt vet om det är realistiskt att vara så här aktivt engagerad i barnen för all framtid. Men jag tänker att vi behöver bryta mönstret, och det måste jag ta ansvar för att göra (och maken för all del). Förhoppningen är att barnen med hjälp av mer positiv uppmärksamhet ska bli mer självständiga individer som kan ta sig för saker på egen hand. Hoppas det också fungerar. Men så länge vi har det bra ihop och alla mår bra och är nöjda så är det väl bara att köra på!

Vi jobbar också hårt med positiv förstärkning, att uppmärksamma det barnen gör bra och att inte göra så stort väsen av det som går åt skogen. Idag hjälpte flickorna mig att rensa ut kläder ur Lillans garderob. De var hjälpsamma och passade och lekte med Pytte under tiden. Men så plötsligt började de hoppa i sängen, och då, i stället för att reagera som jag brukar med en massa tjat (sluuuuuuuuta hoppa i sängen), alltså negativ uppmärksamhet, så tog jag helt enkelt med mig klädhögen och Pytte till lekrummet. Flickorna kom omgående efter. På en sekund. Och jag sa inte ett ord om sänghoppandet men tackade sedan så hjärtligt åt att de kom och ville hjälpa mig ta hand om klädhögen. Jag är grymt imponerad! Både över mig själv och över det faktum att det fungerar!

måndag 5 april 2010

Barn lever på uppmärksamhet

Vi läser Fem gånger mer kärlek av Martin Forster just nu, jag och maken. En rent fabulöst bra bok som handlar om hur man ska få familjelivet att flyta på bättre.

Och inläggets titel får nog ses som veckans insikt, jag måste upprepa mig: Barn lever på uppmärksamhet. Det spelar ingen roll om den är positiv eller negativ. Således tycker Lillan att det är bättre att vi får fnatt och tjatar ihjäl oss på henne om att hon iiiiinte får hoppa i sängen, att hon mååååste tvätta händerna och att hon absoluuuut inte får klättra upp i köksskåpet för att länsa sockerskålen, och så vidare, än att hon inte får någon uppmärksamhet alls.

Medicinen är alltså att i stället ge positiv uppmärksamhet (jag får bita mig i tungan många gånger per dag...) och att dessutom ägna mer fokuserad tid åt sitt barn (alltså tid när man inte samtidigt läser tidningen, planerar middagen eller pratar i telefonen eller...). Fokuserad tid. Varje dag. Enligt forskning som boken refererar till räcker det med så lite som en kvart om dagen. Det är helt sjukt. Dygnet har 24 timmar. Och en kvart om dagen räcker för att få till ett mer välfungerande familjeliv resterande 23 timmar och 45 minuter.

Det var väl inte helt oväntade saker kanske. Men ibland behöver man påminnas även om det där enkla. Och nu försöker vi så får vi se vart det leder. Men ärligt talat, jag tycker redan det har blivit lite bättre. Jag kämpar med mig själv för att inte tjata, för att ha lite mer tålamod och ge barnen tid att göra saker i sin takt, för att hitta saker vi kan göra tillsammans där vi har roligt allihopa och slutligen kämpar jag med att helt enkelt prioritera barnen framför allt det där andra som drar.

Jag hinner helt säkert både läsa tidningen, dricka kaffe och slösurfa en annan dag, i ett annat liv...

På tredje dagen uppstånden

Påsken avklarad. Det är svårt att tänka att påsken egentligen är kristendomens viktigaste högtid. För om Jesus inte hade dött och återuppstått hade det liksom inte blivit någon kristendom. Annars firas ju julen lite mer hysteriskt, om man säger så!

Jag har hunnit med tre kyrkbesök. På skärtorsdagen var det mässa då instiftelsen av nattvardagen firades (det var på skärtorsdag som Jesus höll den sista måltiden med sina lärjungar). Mässan avslutades med att altaret dukades av och de ställde in endast en enkel blombukett med fem röda rosor som symboliserade Jesus fem sår (huvud, händer och fötter). Dagens betraktelse handlade om gemenskap och att just här och nu firades mässor runt om i världen och vi kan känna gemenskap med alla som deltar vart än vi är placerade rent fysiskt. Fascinerande blir det när jag tänker på saken.

Sen var det gudstjänst på långfredagen. Det är sorgens dag, den dag då Jesus korsfästs. I kyrkan är det sparsamt pyntat (vi tog ju bort allt det fina igår) och musiken är lågmäld och dyster och de flesta psalmerna sjöngs a capella. Prästen drog i sin predikan en intressant parallell mellan hur folket agerar vid Jesus korsfästelse och hur människorna i nazisternas Tyskland agerade. De alldeles vanliga människorna alltså, du och jag, de och vi. Hur beter vi oss egentligen i krissituationer? Hur agerar jag? Vågar jag stå emot och gå min egen väg och stå upp för det jag tror på? Själv hade jag sannolikt sprungit och gömt mig. I alla fall där jag idag befinner mig i min tro. Jag blir så fascinerad över hur stark och fast tro Bibelns gestalter hade.

Sen ägnade jag helgen åt att fundera på det där med att Jesus dog för mig på korset. Hur i hela friden gick det egentligen till. Inte att han dog alltså, det fattar jag, det är väl belagt rent historiskt. Men hur kunde han ta mina synder med sig? Hur går det till? Jag får det förklarat för mig ideligen, att han tog mina synder på sig så att jag ska kunna leva i gemenskap med Gud fastän jag är en helt vanlig, syndig, människa. Men jag tycker ändå det är helt obegripligt hur det gick till. Luther lär ha sagt att när man kommer till något man inte förstår så ska man lyfta på hatten och gå vidare, så jag får kanske göra det. Men det här känns så centralt. En dag kanske polletten trillar ner, till dess får jag fortsätta fundera. Jag är i alla fall glad åt att jag får leva i Guds gemenskap och att Guds kärlek omsluter mig också, även om jag inte riktigt fattar! Jag tycker om den psalmen:"Du omsluter mig på alla sidor, och du håller mig i din famn..." Det gillar jag, jag vill bli omsluten av kärlek!

Påsknattsmässa orkade jag faktiskt inte med, men på påskdagen var det högmässa igen. Kristus är uppstånden - ja, sannerligen, han är uppstånden! En glädjens dag i kyrkan och altaret dukades upp som vanligt igen. "På tredje dagen uppstånden igen, ifrån de döda", som man säger i trosbekännelsen. Och så fick jag lära mig att det är på grund av att Jesus uppstod en söndag som det firas gudstjänster och mässor just på söndagen, att det är vår kristna vilodag. Det visste inte jag. Jag hade förvisso inte funderat på det tidigare, men det kändes ändå som nåt jag borde ha kunnat tänka ut. Nåja, bättre sent än aldrig!

Predikan handlade om att våga lita på Guds hjälp och vägledning! Jag tycker det är ganska lätt att be Gud om hjälp, men att sen lyssna på svaren - det är så himla svårt. Det är något jag har pratat med "min" präst om också, att jag måste öva på att se Guds inverkan i mitt liv. Det är en sån där intrikat uppgift, eftersom jag tidigare i livet bara har tänkt "men se, vilket sammanträffande..." och nu plötsligt så inser jag ju att det är Guds inverkan. Men det krävs lite övning att tänka om. För tänk om det är så att Pytte är ett fantastiskt bönesvar och inte bara en fullkomligt oväntad och osannolik överraskning?

onsdag 31 mars 2010

Jag och Petrus...

Ibland läser jag saker som känns väldigt angelägna, så där så att jag tror att den som skrev det faktiskt skrev just till mig. Igår läste jag en sån sak i Bibeln idag - en guide för daglig bibelläsning. Bibeltexten var hämtad från Johannesevangeliet 18:15-27 och handlade om när Petrus förnekade Jesus. Och inte bara en gång, utan tre gånger. Och så kom då reflektionen kring texten...

I gemenskapen med likasinnade är det lätt att vara stark och trosviss. Så plötsligt befinner vi oss i en annan miljö. Ifrågasättandet av det vi vill bekänna oss till är starkt och tydligt. Hur lätt är det då inte att tona ner vår övertygelse att "ligga lågt" och försöka passa in. Att välja den enkla vägen, helt enkelt. (Bibeln idag, Nr 1 2010, s. 92)

Det är sjukt lätt att tro på Gud när jag är i kyrkan, på gudstjänster, alphaträffar eller i hemgruppen. Och i mitt eget huvud, för det här funderar jag på dagligdags. Men att därifrån börja prata om det med andra. Det är långt borta! Inte så att jag direkt förnekar min tro, jag låter snarare bara bli att prata om den. Jag kan berätta att jag varit i kyrkan och vad predikan handlade om eller vad vi dryftade i hemgruppen eller vilken text vi pratade om i bibelstudiet. Och Bibeln läser jag i varje dag, och det kan jag prata om - vad jag har läst, och vad jag ska läsa sen. Men att sen förvandla det till budskapet att jag tror på Gud. Hur svårt kan det vara egentligen?

Analysen av det hela är väl att det är ganska svårt att börja leva som kristen i vuxen ålder. Jag har förvisso alltid levt nära kyrkan, från barngrupper till kyrkans ungdom, jag har varit ledare för barngrupper och jag har sjungit i kyrkokörer. I min ungdom kallade jag mig kristen, men jag hade faktiskt inte begripit någonting. Kyrkan var snarare min sociala planhalva. Idag har jag hittat Jesus. Jag har inte förstått allt, och jag står fortfarande som ett stort frågetecken emellanåt (ganska ofta!) Men jag känner mig ganska säker på att Gud älskar mig och att Jesus dog för min skull på korset. Men sen då - hur ska jag anamma det här i mitt dagliga liv? Hur ska jag kunna sätta ord på allt som rör sig i mitt huvud? Jag antar att det kommer att lösa sig, jag litar på att Gud ska visa mig hur jag ska göra och hjälpa mig att finna orden som jag inte har.

Jag har gjort som Petrus alltså, valt den enkla vägen. Men Petrus fick en andra chans, och det får alldeles säkert jag också! Den ska jag ta tillvara!

tisdag 30 mars 2010

En helt normal morgon

7.00 Mamma stiger upp. Pytte och Storan sover ännu. Pappa och Lillan sitter redan och äter frukost.

7.30 Mamma väcker Storan som förflyttar sig till tv-soffan där Lillan redan tagit plats. Idag ser de Mora Träsk på Cirkus.

7.40 Pytte vaknar.

8.00 Mamma manar Storan att äta upp sista frukosttuggan och borstar sedan båda flickornas tänder. Och så påminner mamma Storan om att hon måste klä på sig också. Sen dricker mamma kaffe medan Pytte äter en liten slurk.

8.15 Mamma noterar att Storan ännu inte är klädd. Lite tidtagning och tävlande över det hela och kläderna är på på två minuter och tretton sekunder!

8.20 Mamma laddar flickornas overaller, slår av tv:n, och försöker få dem att gå på toa.

8.27 Mamma går till hallen och funderar på vad Pytte ska ha på sig utomhus

8.29 Flickorna kommer till hallen. Storan hoppar i overallen, drar på mössan och vantarna och går ut, sjungandes "jag vann, jag vann..." Mamma hjälper Lillan med kläderna. Hon samarbetar bra idag!

8.34 Lillan klädd och klar och går ut och käkar lite snö. Mamma klär Pytte, stoppar ner honom i vagnen och klär sig själv.

8.42 Alla ute på bron. Lillans vantar har åkt av, och hon vill klappa på Pytte en stund och hänger in över vagnen. Hej och hå. Sen sätter sig flickorna på bob:en och vi traskar iväg. Det snöar och går trögt att dra vagnen. Jag borde tagit sjal i stället. Men fogarna gör ont.

8.53 Framme vid dagis. Det gick sakta idag, trots att barnen inte gick själva. Storan har 5-års-grupp inne idag. Lillan ska vara ute. Men vi går in först och hänger upp tavlan vi tillverkat i helgen som ska hänga över hennes hylla. Pratar lite med barn och personal och går ut igen.

9.03 Mamman lämnar bedrövad, men inte gråtig, Lilla och går iväg. Pytte passar på att somna.

En helt vanlig morgon. Fast det gick bra i morse! Barnen samarbetade. Men ändå tar det en kvart att ta sig ut genom ytterdörren...

måndag 29 mars 2010

Hur räcker man till egentligen?

Jag funderar mycket över hur man ska göra för att räcka till för alla tre barnen - Storan som är 5,5 år, Lillan 3 år och Pytte som är 5 månader. Hur i hela friden går det till?

Jag har ständigt dåligt samvete över att minst en av dem kommer i skymundan. Storan allra mest, hon är ju så självgående, men när hon väl behöver mig så finns jag inte där, för jag hinner inte. Lillan behöver mamma JÄTTEMYCKET just nu, men mamma hinner inte med, för Pytte behöver ju mamma allra mest. Och mamma går sönder lite inombords varje gång önskemålen krockar och det egentligen slutar med att ingen får det hon eller han behöver.

Och värst är väl det faktum att jag skulle hinna med dem alla tre lite bättre om jag la om mina prioriteringar - i huvudsak om jag minskade tiden framför datorn. Fast det skulle ju vara detsamma som att kapa en stor del av mitt sociala liv :(

Knivig situation! Fast egentligen är det ju solklart. Barnen är bara små just nu, jag måste ge dem det de behöver. Alla tre. Snart har jag ett skolbarn, och innan jag vet ordet av har de antagligen flyttat hemifrån hela gänget :)

Så. Hur ska jag få ork och kraft att möta varje barn och fylla dem med mammakärlek och förhoppningsvis insikt om hur älskade de är? Hur ska jag hjälpa dem att utveckla sin självkänsla och sitt självförtroende? Och hur ska jag egentligen göra?

Ett första inlägg!

Här kommer mitt livs första blogginlägg!

Den här bloggen ska handla om det som rör sig i mitt huvud för närvarande. Vad nu det kan vara. Jag återkommer :)