Den Helige Anden

I helgen har ledarna i mina alphakurs försökt förklara för mig (och ett gäng andra deltagare) det här med Den Helige Anden. Eftersom det är så komplicerat så behövs en hel helg till det med tre föreläsningar! Det var dessutom andra gången jag var på den helgkursen, så man tycker att jag borde veta nu.

Fast jag är fortfarande lika förvirrad. Det där med treenigheten är så svårt att förstå. Hur kan Gud vara en och tre samtidigt? Och jag har nog visst grepp om både Gud Fadern och Gud Sonen (Jesus). Men Gud Anden tycker jag är svår att förstå. Jag vet inte om jag direkt förväntar mig eldsflammor och fallande duvor, men hur vet jag att Anden finns för mig och leder mig?

Tja, kanske vet jag det nu? För en av ledarna beskrev det ungefär så här:
Anden är praktisk! Den där inre rösten som talar om saker för dig, kanske den "sura eftersmaken" man får efter att ha gjort (eller inte gjort) ett val eller tagit ett beslut. Den där hjärtklappningen du får när du hör en predikan som känns som om prästen talar direkt till dig. Den där känslan av att du vill öppna bibeln och läsa, eller gå till kyrkan fast det känns lite motigt innan. Det är Anden som leder dig.

Sagt och gjort. Idag fick Anden leda mig till högmässan. Dessutom lämnade jag Pytte hemma (det kändes som om jag hade glömt honom hela tiden, mycket märkligt!). Temat för mässan var "den gode herden". Egentligen är jag inte säker på att det var så hon menade, men det som fastnade hos mig var att det är vägen som är viktig, inte målet.

Jag kan nämligen få för mig att för att verkligen ta till mig Gud så måste jag veta allt. Först måste jag läsa ditt och datt, och så måste jag uppleva det här och det där, och sen måste jag... Fast egentligen är det kanske själva "instuderandet" som är min tro. Sitter tron fast i hjärtat eller i hjärnan? Jag är rädd att jag teoretiserar för mycket, och det ska jag försöka sluta med. Inte för att jag ska sluta läsa och analysera, det är ju min väg. Men samtidigt vill jag leva med Gud, här och nu. Det här blir intressant!