På tredje dagen uppstånden

Påsken avklarad. Det är svårt att tänka att påsken egentligen är kristendomens viktigaste högtid. För om Jesus inte hade dött och återuppstått hade det liksom inte blivit någon kristendom. Annars firas ju julen lite mer hysteriskt, om man säger så!

Jag har hunnit med tre kyrkbesök. På skärtorsdagen var det mässa då instiftelsen av nattvardagen firades (det var på skärtorsdag som Jesus höll den sista måltiden med sina lärjungar). Mässan avslutades med att altaret dukades av och de ställde in endast en enkel blombukett med fem röda rosor som symboliserade Jesus fem sår (huvud, händer och fötter). Dagens betraktelse handlade om gemenskap och att just här och nu firades mässor runt om i världen och vi kan känna gemenskap med alla som deltar vart än vi är placerade rent fysiskt. Fascinerande blir det när jag tänker på saken.

Sen var det gudstjänst på långfredagen. Det är sorgens dag, den dag då Jesus korsfästs. I kyrkan är det sparsamt pyntat (vi tog ju bort allt det fina igår) och musiken är lågmäld och dyster och de flesta psalmerna sjöngs a capella. Prästen drog i sin predikan en intressant parallell mellan hur folket agerar vid Jesus korsfästelse och hur människorna i nazisternas Tyskland agerade. De alldeles vanliga människorna alltså, du och jag, de och vi. Hur beter vi oss egentligen i krissituationer? Hur agerar jag? Vågar jag stå emot och gå min egen väg och stå upp för det jag tror på? Själv hade jag sannolikt sprungit och gömt mig. I alla fall där jag idag befinner mig i min tro. Jag blir så fascinerad över hur stark och fast tro Bibelns gestalter hade.

Sen ägnade jag helgen åt att fundera på det där med att Jesus dog för mig på korset. Hur i hela friden gick det egentligen till. Inte att han dog alltså, det fattar jag, det är väl belagt rent historiskt. Men hur kunde han ta mina synder med sig? Hur går det till? Jag får det förklarat för mig ideligen, att han tog mina synder på sig så att jag ska kunna leva i gemenskap med Gud fastän jag är en helt vanlig, syndig, människa. Men jag tycker ändå det är helt obegripligt hur det gick till. Luther lär ha sagt att när man kommer till något man inte förstår så ska man lyfta på hatten och gå vidare, så jag får kanske göra det. Men det här känns så centralt. En dag kanske polletten trillar ner, till dess får jag fortsätta fundera. Jag är i alla fall glad åt att jag får leva i Guds gemenskap och att Guds kärlek omsluter mig också, även om jag inte riktigt fattar! Jag tycker om den psalmen:"Du omsluter mig på alla sidor, och du håller mig i din famn..." Det gillar jag, jag vill bli omsluten av kärlek!

Påsknattsmässa orkade jag faktiskt inte med, men på påskdagen var det högmässa igen. Kristus är uppstånden - ja, sannerligen, han är uppstånden! En glädjens dag i kyrkan och altaret dukades upp som vanligt igen. "På tredje dagen uppstånden igen, ifrån de döda", som man säger i trosbekännelsen. Och så fick jag lära mig att det är på grund av att Jesus uppstod en söndag som det firas gudstjänster och mässor just på söndagen, att det är vår kristna vilodag. Det visste inte jag. Jag hade förvisso inte funderat på det tidigare, men det kändes ändå som nåt jag borde ha kunnat tänka ut. Nåja, bättre sent än aldrig!

Predikan handlade om att våga lita på Guds hjälp och vägledning! Jag tycker det är ganska lätt att be Gud om hjälp, men att sen lyssna på svaren - det är så himla svårt. Det är något jag har pratat med "min" präst om också, att jag måste öva på att se Guds inverkan i mitt liv. Det är en sån där intrikat uppgift, eftersom jag tidigare i livet bara har tänkt "men se, vilket sammanträffande..." och nu plötsligt så inser jag ju att det är Guds inverkan. Men det krävs lite övning att tänka om. För tänk om det är så att Pytte är ett fantastiskt bönesvar och inte bara en fullkomligt oväntad och osannolik överraskning?