Katastrofläge blev harmoni

Det fungerar ju! Den här veckan har vi haft påsklov från dagis, så nu har jag i tre dagar varit själv hemma med barnen hela dagarna. Och det har gått hur bra som helst. Jo, du läste rätt: hur bra som helst!

Från ett konstant katastrofläge till lugn och harmoni på en vecka! Eller det har väl blivit successivt bättre senaste månaden, med ett litet bakslag en sjukvecka här före påsk, men nu blev det liksom bevisat. Det fungerar! Vi har varit ute och promenerat och lekt (Lillan visar sig kunna gå dryga kilometern utan problem!), vi har bakat tillsammans utan bråk, vi har spelat avancerade spel (Försvunna Diamanten är kul!) utan allt för stora fadäser, och flickorna har rent allmänt varit mer nöjda och tillfreds. Dessutom har vi brutit det konstanta tv-tittandet, även bolibompatimmen har blivit reducerad eftersom maken har tagit sig för att hitta på nåt efter middagen!

Vad vi däremot inte har gjort är att mamma har suttit framför datorn så fort hon fått chansen... Om det nu mot förmodan blivit någon minut över (vilket det knappt har), så har jag bara satt mig och pratat med barnen, eller möjligen kikat lite i en tidning. Så när som på min kaffe-och-bibelläsningsstund efter frukost (då tjejerna ser på film ) har jag liksom varit med barnen! Och jag har haft roligt och mått bra!

Inte för att jag riktigt vet om det är realistiskt att vara så här aktivt engagerad i barnen för all framtid. Men jag tänker att vi behöver bryta mönstret, och det måste jag ta ansvar för att göra (och maken för all del). Förhoppningen är att barnen med hjälp av mer positiv uppmärksamhet ska bli mer självständiga individer som kan ta sig för saker på egen hand. Hoppas det också fungerar. Men så länge vi har det bra ihop och alla mår bra och är nöjda så är det väl bara att köra på!

Vi jobbar också hårt med positiv förstärkning, att uppmärksamma det barnen gör bra och att inte göra så stort väsen av det som går åt skogen. Idag hjälpte flickorna mig att rensa ut kläder ur Lillans garderob. De var hjälpsamma och passade och lekte med Pytte under tiden. Men så plötsligt började de hoppa i sängen, och då, i stället för att reagera som jag brukar med en massa tjat (sluuuuuuuuta hoppa i sängen), alltså negativ uppmärksamhet, så tog jag helt enkelt med mig klädhögen och Pytte till lekrummet. Flickorna kom omgående efter. På en sekund. Och jag sa inte ett ord om sänghoppandet men tackade sedan så hjärtligt åt att de kom och ville hjälpa mig ta hand om klädhögen. Jag är grymt imponerad! Både över mig själv och över det faktum att det fungerar!