Jag och Petrus...

Ibland läser jag saker som känns väldigt angelägna, så där så att jag tror att den som skrev det faktiskt skrev just till mig. Igår läste jag en sån sak i Bibeln idag - en guide för daglig bibelläsning. Bibeltexten var hämtad från Johannesevangeliet 18:15-27 och handlade om när Petrus förnekade Jesus. Och inte bara en gång, utan tre gånger. Och så kom då reflektionen kring texten...

I gemenskapen med likasinnade är det lätt att vara stark och trosviss. Så plötsligt befinner vi oss i en annan miljö. Ifrågasättandet av det vi vill bekänna oss till är starkt och tydligt. Hur lätt är det då inte att tona ner vår övertygelse att "ligga lågt" och försöka passa in. Att välja den enkla vägen, helt enkelt. (Bibeln idag, Nr 1 2010, s. 92)

Det är sjukt lätt att tro på Gud när jag är i kyrkan, på gudstjänster, alphaträffar eller i hemgruppen. Och i mitt eget huvud, för det här funderar jag på dagligdags. Men att därifrån börja prata om det med andra. Det är långt borta! Inte så att jag direkt förnekar min tro, jag låter snarare bara bli att prata om den. Jag kan berätta att jag varit i kyrkan och vad predikan handlade om eller vad vi dryftade i hemgruppen eller vilken text vi pratade om i bibelstudiet. Och Bibeln läser jag i varje dag, och det kan jag prata om - vad jag har läst, och vad jag ska läsa sen. Men att sen förvandla det till budskapet att jag tror på Gud. Hur svårt kan det vara egentligen?

Analysen av det hela är väl att det är ganska svårt att börja leva som kristen i vuxen ålder. Jag har förvisso alltid levt nära kyrkan, från barngrupper till kyrkans ungdom, jag har varit ledare för barngrupper och jag har sjungit i kyrkokörer. I min ungdom kallade jag mig kristen, men jag hade faktiskt inte begripit någonting. Kyrkan var snarare min sociala planhalva. Idag har jag hittat Jesus. Jag har inte förstått allt, och jag står fortfarande som ett stort frågetecken emellanåt (ganska ofta!) Men jag känner mig ganska säker på att Gud älskar mig och att Jesus dog för min skull på korset. Men sen då - hur ska jag anamma det här i mitt dagliga liv? Hur ska jag kunna sätta ord på allt som rör sig i mitt huvud? Jag antar att det kommer att lösa sig, jag litar på att Gud ska visa mig hur jag ska göra och hjälpa mig att finna orden som jag inte har.

Jag har gjort som Petrus alltså, valt den enkla vägen. Men Petrus fick en andra chans, och det får alldeles säkert jag också! Den ska jag ta tillvara!