Närvaro

Jag var på gudstjänst idag. Det var en väldigt stark upplevelse. En stark närvaro av Gud. Det händer inte så ofta, men emellanåt så känner jag det, den där närvaron. Så starkt att jag får gåshud på armarna och måste gråta en liten skvätt. Så var det idag.

Hämta barn!

Jag följer just en underbar blogg om en familj som är och hämtar nya sonen i ett annat land. Det påminner mig om våra hämtresor. Det är verkligen de mest absurda resor man kan göra. Särskilt den första tror jag. Man åker till andra sidan jordklotet. Man åker som två vuxna som är vana att själva styra över sin tillvaro. Och så träffar man den stora kärleken. Barnet. Som vänder upp och ner på ens liv. Efter några besök och försök att börja lära känna varandra i märkliga opersonliga miljöer sitter man plötsligt där i en bil på väg ut från barnhemmet. Och så är man en familj. Man styrs inte längre av sina egna impulser och sin egen vilja. I stället vänder man sig själv ut och in för att ge barnet vad det behöver. Det är fantastiskt. Det är stort.

Jag minns när vi kom hem sen, hem till vårt eget. Och jag insåg att hon ska bo här nu. Det kändes märkligt. Jag hade varit så fokuserad på pappersexercis, barnbesked och hämtresa, att jag liksom glömt det där som skulle komma sen. Den insikten var ändå bäst. Att nu var vi en familj. Hur än hon kom till oss så är det vi nu! Djup kärlek.

Andra hämtresan var definitivt mindre hysterisk. Det var precis lika spännande att få träffa sitt barn och lära känna sin nya familjemedlem. Men det var mer avslappnat i föräldrarollen. Och att vistas i landet långt borta kändes mindre skrämmande och förvirrat, det kändes lite mer som hemma. Vi var tillsammans en längre tid i landet långt borta, så det kändes som att vi kände varandra bättre när vi kom hem. Vi hade landat redan där. I alla fall litegrann.

Sen kom lille plutten. Då behövde vi inte åka så långt. Men även den här gången tyckte jag känslan var helt surrealistisk när vi lämnade bb-bubblan och gick ut på parkeringen. Snön hade kommmit. Världen hade inte stått stilla. Märkligt.

Nu är vi en stor familj! Tre underbara barn som visar oss vad som är meningen med livet. Tack barnen, för att vi har fått just er!

Men, hur gör man då???

Hur gör man egentligen för att hinna med att fördjupa sig i bön, bibelstudium och samtal kring tron? Hur gör du som läser det här inlägget? Berätta alla era bästa knep!

Just nu är jag föräldraledig, och då går det ju an. Hemgruppen och kyrkbesöken blir ett trevligt avbrott i en annars ganska monoton tillvaro. Bön går fint att ägna sig åt medan jag ammar och ändå sitter ner i hyfsat lugn och ro, och det gör jag ju typ trettio gånger per dygn, så det finns tid. Läsa bibeln gör jag varje dag, åtminstone den text som är analyserad i Bibeln idag, men ofta lite mer (just nu läser jag Moseböckerna, spännande värre...) Pratar om tron gör jag däremot sällan. Jag känner inte så många troende irl, och jag vågar inte ställa dumma frågor :) Dessutom känns ofta mina analyser för futtiga och förvirrade för att berätta för någon...

Men. Hur hinner man när det vanliga livet med familj, hem, jobb, dagis/skola, skjutsningar och lämningar tar upp all tid? Jag har till januari på mig att fundera på det. Men berätta gärna hur du gör!

Växa i tron

Växa i tron. Det var rubriken på söndagens mässa. Det var förresten en mässa i Gospelton, hur härligt som helst!

Tron är som kärleken. Den växer sig starkare allt eftersom. För att växa i tron behöver tron näring. Bön. Bibelläsning. Mässor/gudstjänster. Och då växer tron och mognar, precis som en frukt som mognar. Vilket får mig att tänka på Andens frukter som står att läsa i Galaterbrevet 5:22: Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. De skulle man behöva lite mer av va?

Måtte min tro växa sig starkare för var dag som går!