Hämta barn!

Jag följer just en underbar blogg om en familj som är och hämtar nya sonen i ett annat land. Det påminner mig om våra hämtresor. Det är verkligen de mest absurda resor man kan göra. Särskilt den första tror jag. Man åker till andra sidan jordklotet. Man åker som två vuxna som är vana att själva styra över sin tillvaro. Och så träffar man den stora kärleken. Barnet. Som vänder upp och ner på ens liv. Efter några besök och försök att börja lära känna varandra i märkliga opersonliga miljöer sitter man plötsligt där i en bil på väg ut från barnhemmet. Och så är man en familj. Man styrs inte längre av sina egna impulser och sin egen vilja. I stället vänder man sig själv ut och in för att ge barnet vad det behöver. Det är fantastiskt. Det är stort.

Jag minns när vi kom hem sen, hem till vårt eget. Och jag insåg att hon ska bo här nu. Det kändes märkligt. Jag hade varit så fokuserad på pappersexercis, barnbesked och hämtresa, att jag liksom glömt det där som skulle komma sen. Den insikten var ändå bäst. Att nu var vi en familj. Hur än hon kom till oss så är det vi nu! Djup kärlek.

Andra hämtresan var definitivt mindre hysterisk. Det var precis lika spännande att få träffa sitt barn och lära känna sin nya familjemedlem. Men det var mer avslappnat i föräldrarollen. Och att vistas i landet långt borta kändes mindre skrämmande och förvirrat, det kändes lite mer som hemma. Vi var tillsammans en längre tid i landet långt borta, så det kändes som att vi kände varandra bättre när vi kom hem. Vi hade landat redan där. I alla fall litegrann.

Sen kom lille plutten. Då behövde vi inte åka så långt. Men även den här gången tyckte jag känslan var helt surrealistisk när vi lämnade bb-bubblan och gick ut på parkeringen. Snön hade kommmit. Världen hade inte stått stilla. Märkligt.

Nu är vi en stor familj! Tre underbara barn som visar oss vad som är meningen med livet. Tack barnen, för att vi har fått just er!