Jag är så vansinnigt trött! Jag förstår inte, jag tycker jag får sova rätt okej, så bra man nu sover med en liten söt plutt bredvid sig som behöver äta ett par gånger per natt och så. Men när morgonen kommer och jag måste stiga upp är jag så trött, så trött. Och mitt morgonhumör har gått från så där halvdåligt till fasansfullt. Minsta motgång gör att jag kan explodera. I morse satt jag gråtande i hallen och klädde på barn.
Mitt mer förnuftiga jag säger att jag borde gå och lägga mig tidigare, men jag kommer mig inte i säng. Flickornas kvällsbestyr drar ut på tiden och numer sover ingen av dem föra halv nio, Storan somnar i regel först efter nio, och jag blir så vansinnigt irriterad. När de väl sover sen så kommer jag in i andra andningen och kommer sen sällan i säng före kl 23, vilket är åtminstone en timme för sent.
Nattamningen stör mig inte, jag somnar om fort. Det är nog snarare antalet uppvaknanden i kombination med att jag somnar för sent. Sova middag dagtid blir aldrig av. Pytte sover ute i vagnen och då kan ju inte jag gå och lägga mig inne och sova. Och söva honom inne funkar inte riktigt just nu. Men sånt kan ju ändra sig förstås. Från en dag till en annan :)
Idag fyller jag år. Det jag önskar mig mest av allt just nu är nog några veckors sovmorgon (till åtta i alla fall!), barn som somnar på kvällen lite tidigare (klockan åtta kanske, jag har hört att det finns sådana barn...) och en stor supergräddig gräddtårta (men det går inte, jag får inte äta mjölkprodukter...) Det var verkligen en eländig födelsedag det här.
onsdag 28 april 2010
tisdag 20 april 2010
Jag, en vardagshjälte?
Nej, så känns det ju sannerligen inte särskilt ofta. Men det var väldigt roligt att bli kallad det! En vän sa i söndags att hon tyckte att om man får iväg tre barn i tid till förskolan på morgonen så var man en sann vardagshjälte! Så då är jag väl det då! För det gör jag faktiskt utan större problem. Jag ställer klockan på 7 vardagsmorgnar, för att hinna till förskolan kl 9. Hellre gott om tid och lite kortare sömn, än att behöva stressa. Jag hatar att stressa, jag blir så argsint, sur och tjatig då.
Nu håller jag på att lära Storan ta lite tidsansvar på morgnarna. Jag ställer en klocka vid tv:n på morgnarna (de får se tv när de har ätit och borstat tänderna) och säger att "den tiden" ska du vara klädd och "den tiden" ska vi gå till hallen för att göra oss helt färdiga. Det funkar riktigt bra! Då slår de själva av tv:n i tid och kommer till hallen där jag förhoppningsvis har hunnit lägga i ordning deras utekläder.
Hallen är för övrigt en historia i sig. Vi har världens minsta hall, så det krävs ett stort mått av ansträngning för att hålla den i ordning så den går att använda. I helgen har min man hängt upp lite nya krokar och flyttat om några andra. Nu har vi sex krokar i barnhöjd i stället för två, vilket sannerligen behövs. Så nu kan Lillan själv hänga upp sina kläder (förr nådde hon inte) och så har cykelhjälmarna fått egna krokar. Det blev faktiskt väldigt bra.
Vi har också tagit undan alla vinterkläder och flyttat in vårens kläduppsättning. Tvättat, sorterat, lagt undan och tagit fram. Det är som en särskild industri. Alla lådor i hallmöbeln tömdes ut på golvet och städades. Nu är det väldigt prydligt, måtte det hålla i sig!
Nu håller jag på att lära Storan ta lite tidsansvar på morgnarna. Jag ställer en klocka vid tv:n på morgnarna (de får se tv när de har ätit och borstat tänderna) och säger att "den tiden" ska du vara klädd och "den tiden" ska vi gå till hallen för att göra oss helt färdiga. Det funkar riktigt bra! Då slår de själva av tv:n i tid och kommer till hallen där jag förhoppningsvis har hunnit lägga i ordning deras utekläder.
Hallen är för övrigt en historia i sig. Vi har världens minsta hall, så det krävs ett stort mått av ansträngning för att hålla den i ordning så den går att använda. I helgen har min man hängt upp lite nya krokar och flyttat om några andra. Nu har vi sex krokar i barnhöjd i stället för två, vilket sannerligen behövs. Så nu kan Lillan själv hänga upp sina kläder (förr nådde hon inte) och så har cykelhjälmarna fått egna krokar. Det blev faktiskt väldigt bra.
Vi har också tagit undan alla vinterkläder och flyttat in vårens kläduppsättning. Tvättat, sorterat, lagt undan och tagit fram. Det är som en särskild industri. Alla lådor i hallmöbeln tömdes ut på golvet och städades. Nu är det väldigt prydligt, måtte det hålla i sig!
söndag 18 april 2010
Den Helige Anden
I helgen har ledarna i mina alphakurs försökt förklara för mig (och ett gäng andra deltagare) det här med Den Helige Anden. Eftersom det är så komplicerat så behövs en hel helg till det med tre föreläsningar! Det var dessutom andra gången jag var på den helgkursen, så man tycker att jag borde veta nu.
Fast jag är fortfarande lika förvirrad. Det där med treenigheten är så svårt att förstå. Hur kan Gud vara en och tre samtidigt? Och jag har nog visst grepp om både Gud Fadern och Gud Sonen (Jesus). Men Gud Anden tycker jag är svår att förstå. Jag vet inte om jag direkt förväntar mig eldsflammor och fallande duvor, men hur vet jag att Anden finns för mig och leder mig?
Tja, kanske vet jag det nu? För en av ledarna beskrev det ungefär så här:
Anden är praktisk! Den där inre rösten som talar om saker för dig, kanske den "sura eftersmaken" man får efter att ha gjort (eller inte gjort) ett val eller tagit ett beslut. Den där hjärtklappningen du får när du hör en predikan som känns som om prästen talar direkt till dig. Den där känslan av att du vill öppna bibeln och läsa, eller gå till kyrkan fast det känns lite motigt innan. Det är Anden som leder dig.
Sagt och gjort. Idag fick Anden leda mig till högmässan. Dessutom lämnade jag Pytte hemma (det kändes som om jag hade glömt honom hela tiden, mycket märkligt!). Temat för mässan var "den gode herden". Egentligen är jag inte säker på att det var så hon menade, men det som fastnade hos mig var att det är vägen som är viktig, inte målet.
Jag kan nämligen få för mig att för att verkligen ta till mig Gud så måste jag veta allt. Först måste jag läsa ditt och datt, och så måste jag uppleva det här och det där, och sen måste jag... Fast egentligen är det kanske själva "instuderandet" som är min tro. Sitter tron fast i hjärtat eller i hjärnan? Jag är rädd att jag teoretiserar för mycket, och det ska jag försöka sluta med. Inte för att jag ska sluta läsa och analysera, det är ju min väg. Men samtidigt vill jag leva med Gud, här och nu. Det här blir intressant!
Fast jag är fortfarande lika förvirrad. Det där med treenigheten är så svårt att förstå. Hur kan Gud vara en och tre samtidigt? Och jag har nog visst grepp om både Gud Fadern och Gud Sonen (Jesus). Men Gud Anden tycker jag är svår att förstå. Jag vet inte om jag direkt förväntar mig eldsflammor och fallande duvor, men hur vet jag att Anden finns för mig och leder mig?
Tja, kanske vet jag det nu? För en av ledarna beskrev det ungefär så här:
Anden är praktisk! Den där inre rösten som talar om saker för dig, kanske den "sura eftersmaken" man får efter att ha gjort (eller inte gjort) ett val eller tagit ett beslut. Den där hjärtklappningen du får när du hör en predikan som känns som om prästen talar direkt till dig. Den där känslan av att du vill öppna bibeln och läsa, eller gå till kyrkan fast det känns lite motigt innan. Det är Anden som leder dig.
Sagt och gjort. Idag fick Anden leda mig till högmässan. Dessutom lämnade jag Pytte hemma (det kändes som om jag hade glömt honom hela tiden, mycket märkligt!). Temat för mässan var "den gode herden". Egentligen är jag inte säker på att det var så hon menade, men det som fastnade hos mig var att det är vägen som är viktig, inte målet.
Jag kan nämligen få för mig att för att verkligen ta till mig Gud så måste jag veta allt. Först måste jag läsa ditt och datt, och så måste jag uppleva det här och det där, och sen måste jag... Fast egentligen är det kanske själva "instuderandet" som är min tro. Sitter tron fast i hjärtat eller i hjärnan? Jag är rädd att jag teoretiserar för mycket, och det ska jag försöka sluta med. Inte för att jag ska sluta läsa och analysera, det är ju min väg. Men samtidigt vill jag leva med Gud, här och nu. Det här blir intressant!
torsdag 15 april 2010
Rumpleken!
I morse var min man kreativ. Efter några smått hysteriska måltider (igen! Det var bättre ett tag) och helt galet springiga frukostar (man kan tydligen äta gröt under bordet, gå runt hela huset med en smörgås, eller balansera mjölkpaket runt köket) introducerade han idag Rumpleken! vid frukosten. Den som satt längst på sin rumpa vann! Man får sannerligen vara kreativ!
Vem som vann?
Det gjorde maken själv så klart. Storan kom tvåa, mamma trea och Lillan fyra. Men alla satt väldigt prydligt och åt hela sina frukostar! Det ni! Och jag hade faktiskt vunnit om inte kaffesuget slagit till. Så det så!
Vem som vann?
Det gjorde maken själv så klart. Storan kom tvåa, mamma trea och Lillan fyra. Men alla satt väldigt prydligt och åt hela sina frukostar! Det ni! Och jag hade faktiskt vunnit om inte kaffesuget slagit till. Så det så!
torsdag 8 april 2010
Katastrofläge blev harmoni
Det fungerar ju! Den här veckan har vi haft påsklov från dagis, så nu har jag i tre dagar varit själv hemma med barnen hela dagarna. Och det har gått hur bra som helst. Jo, du läste rätt: hur bra som helst!
Från ett konstant katastrofläge till lugn och harmoni på en vecka! Eller det har väl blivit successivt bättre senaste månaden, med ett litet bakslag en sjukvecka här före påsk, men nu blev det liksom bevisat. Det fungerar! Vi har varit ute och promenerat och lekt (Lillan visar sig kunna gå dryga kilometern utan problem!), vi har bakat tillsammans utan bråk, vi har spelat avancerade spel (Försvunna Diamanten är kul!) utan allt för stora fadäser, och flickorna har rent allmänt varit mer nöjda och tillfreds. Dessutom har vi brutit det konstanta tv-tittandet, även bolibompatimmen har blivit reducerad eftersom maken har tagit sig för att hitta på nåt efter middagen!
Vad vi däremot inte har gjort är att mamma har suttit framför datorn så fort hon fått chansen... Om det nu mot förmodan blivit någon minut över (vilket det knappt har), så har jag bara satt mig och pratat med barnen, eller möjligen kikat lite i en tidning. Så när som på min kaffe-och-bibelläsningsstund efter frukost (då tjejerna ser på film ) har jag liksom varit med barnen! Och jag har haft roligt och mått bra!
Inte för att jag riktigt vet om det är realistiskt att vara så här aktivt engagerad i barnen för all framtid. Men jag tänker att vi behöver bryta mönstret, och det måste jag ta ansvar för att göra (och maken för all del). Förhoppningen är att barnen med hjälp av mer positiv uppmärksamhet ska bli mer självständiga individer som kan ta sig för saker på egen hand. Hoppas det också fungerar. Men så länge vi har det bra ihop och alla mår bra och är nöjda så är det väl bara att köra på!
Vi jobbar också hårt med positiv förstärkning, att uppmärksamma det barnen gör bra och att inte göra så stort väsen av det som går åt skogen. Idag hjälpte flickorna mig att rensa ut kläder ur Lillans garderob. De var hjälpsamma och passade och lekte med Pytte under tiden. Men så plötsligt började de hoppa i sängen, och då, i stället för att reagera som jag brukar med en massa tjat (sluuuuuuuuta hoppa i sängen), alltså negativ uppmärksamhet, så tog jag helt enkelt med mig klädhögen och Pytte till lekrummet. Flickorna kom omgående efter. På en sekund. Och jag sa inte ett ord om sänghoppandet men tackade sedan så hjärtligt åt att de kom och ville hjälpa mig ta hand om klädhögen. Jag är grymt imponerad! Både över mig själv och över det faktum att det fungerar!
Från ett konstant katastrofläge till lugn och harmoni på en vecka! Eller det har väl blivit successivt bättre senaste månaden, med ett litet bakslag en sjukvecka här före påsk, men nu blev det liksom bevisat. Det fungerar! Vi har varit ute och promenerat och lekt (Lillan visar sig kunna gå dryga kilometern utan problem!), vi har bakat tillsammans utan bråk, vi har spelat avancerade spel (Försvunna Diamanten är kul!) utan allt för stora fadäser, och flickorna har rent allmänt varit mer nöjda och tillfreds. Dessutom har vi brutit det konstanta tv-tittandet, även bolibompatimmen har blivit reducerad eftersom maken har tagit sig för att hitta på nåt efter middagen!
Vad vi däremot inte har gjort är att mamma har suttit framför datorn så fort hon fått chansen... Om det nu mot förmodan blivit någon minut över (vilket det knappt har), så har jag bara satt mig och pratat med barnen, eller möjligen kikat lite i en tidning. Så när som på min kaffe-och-bibelläsningsstund efter frukost (då tjejerna ser på film ) har jag liksom varit med barnen! Och jag har haft roligt och mått bra!
Inte för att jag riktigt vet om det är realistiskt att vara så här aktivt engagerad i barnen för all framtid. Men jag tänker att vi behöver bryta mönstret, och det måste jag ta ansvar för att göra (och maken för all del). Förhoppningen är att barnen med hjälp av mer positiv uppmärksamhet ska bli mer självständiga individer som kan ta sig för saker på egen hand. Hoppas det också fungerar. Men så länge vi har det bra ihop och alla mår bra och är nöjda så är det väl bara att köra på!
Vi jobbar också hårt med positiv förstärkning, att uppmärksamma det barnen gör bra och att inte göra så stort väsen av det som går åt skogen. Idag hjälpte flickorna mig att rensa ut kläder ur Lillans garderob. De var hjälpsamma och passade och lekte med Pytte under tiden. Men så plötsligt började de hoppa i sängen, och då, i stället för att reagera som jag brukar med en massa tjat (sluuuuuuuuta hoppa i sängen), alltså negativ uppmärksamhet, så tog jag helt enkelt med mig klädhögen och Pytte till lekrummet. Flickorna kom omgående efter. På en sekund. Och jag sa inte ett ord om sänghoppandet men tackade sedan så hjärtligt åt att de kom och ville hjälpa mig ta hand om klädhögen. Jag är grymt imponerad! Både över mig själv och över det faktum att det fungerar!
måndag 5 april 2010
Barn lever på uppmärksamhet
Vi läser Fem gånger mer kärlek av Martin Forster just nu, jag och maken. En rent fabulöst bra bok som handlar om hur man ska få familjelivet att flyta på bättre.
Och inläggets titel får nog ses som veckans insikt, jag måste upprepa mig: Barn lever på uppmärksamhet. Det spelar ingen roll om den är positiv eller negativ. Således tycker Lillan att det är bättre att vi får fnatt och tjatar ihjäl oss på henne om att hon iiiiinte får hoppa i sängen, att hon mååååste tvätta händerna och att hon absoluuuut inte får klättra upp i köksskåpet för att länsa sockerskålen, och så vidare, än att hon inte får någon uppmärksamhet alls.
Medicinen är alltså att i stället ge positiv uppmärksamhet (jag får bita mig i tungan många gånger per dag...) och att dessutom ägna mer fokuserad tid åt sitt barn (alltså tid när man inte samtidigt läser tidningen, planerar middagen eller pratar i telefonen eller...). Fokuserad tid. Varje dag. Enligt forskning som boken refererar till räcker det med så lite som en kvart om dagen. Det är helt sjukt. Dygnet har 24 timmar. Och en kvart om dagen räcker för att få till ett mer välfungerande familjeliv resterande 23 timmar och 45 minuter.
Det var väl inte helt oväntade saker kanske. Men ibland behöver man påminnas även om det där enkla. Och nu försöker vi så får vi se vart det leder. Men ärligt talat, jag tycker redan det har blivit lite bättre. Jag kämpar med mig själv för att inte tjata, för att ha lite mer tålamod och ge barnen tid att göra saker i sin takt, för att hitta saker vi kan göra tillsammans där vi har roligt allihopa och slutligen kämpar jag med att helt enkelt prioritera barnen framför allt det där andra som drar.
Jag hinner helt säkert både läsa tidningen, dricka kaffe och slösurfa en annan dag, i ett annat liv...
Och inläggets titel får nog ses som veckans insikt, jag måste upprepa mig: Barn lever på uppmärksamhet. Det spelar ingen roll om den är positiv eller negativ. Således tycker Lillan att det är bättre att vi får fnatt och tjatar ihjäl oss på henne om att hon iiiiinte får hoppa i sängen, att hon mååååste tvätta händerna och att hon absoluuuut inte får klättra upp i köksskåpet för att länsa sockerskålen, och så vidare, än att hon inte får någon uppmärksamhet alls.
Medicinen är alltså att i stället ge positiv uppmärksamhet (jag får bita mig i tungan många gånger per dag...) och att dessutom ägna mer fokuserad tid åt sitt barn (alltså tid när man inte samtidigt läser tidningen, planerar middagen eller pratar i telefonen eller...). Fokuserad tid. Varje dag. Enligt forskning som boken refererar till räcker det med så lite som en kvart om dagen. Det är helt sjukt. Dygnet har 24 timmar. Och en kvart om dagen räcker för att få till ett mer välfungerande familjeliv resterande 23 timmar och 45 minuter.
Det var väl inte helt oväntade saker kanske. Men ibland behöver man påminnas även om det där enkla. Och nu försöker vi så får vi se vart det leder. Men ärligt talat, jag tycker redan det har blivit lite bättre. Jag kämpar med mig själv för att inte tjata, för att ha lite mer tålamod och ge barnen tid att göra saker i sin takt, för att hitta saker vi kan göra tillsammans där vi har roligt allihopa och slutligen kämpar jag med att helt enkelt prioritera barnen framför allt det där andra som drar.
Jag hinner helt säkert både läsa tidningen, dricka kaffe och slösurfa en annan dag, i ett annat liv...
På tredje dagen uppstånden
Påsken avklarad. Det är svårt att tänka att påsken egentligen är kristendomens viktigaste högtid. För om Jesus inte hade dött och återuppstått hade det liksom inte blivit någon kristendom. Annars firas ju julen lite mer hysteriskt, om man säger så!
Jag har hunnit med tre kyrkbesök. På skärtorsdagen var det mässa då instiftelsen av nattvardagen firades (det var på skärtorsdag som Jesus höll den sista måltiden med sina lärjungar). Mässan avslutades med att altaret dukades av och de ställde in endast en enkel blombukett med fem röda rosor som symboliserade Jesus fem sår (huvud, händer och fötter). Dagens betraktelse handlade om gemenskap och att just här och nu firades mässor runt om i världen och vi kan känna gemenskap med alla som deltar vart än vi är placerade rent fysiskt. Fascinerande blir det när jag tänker på saken.
Sen var det gudstjänst på långfredagen. Det är sorgens dag, den dag då Jesus korsfästs. I kyrkan är det sparsamt pyntat (vi tog ju bort allt det fina igår) och musiken är lågmäld och dyster och de flesta psalmerna sjöngs a capella. Prästen drog i sin predikan en intressant parallell mellan hur folket agerar vid Jesus korsfästelse och hur människorna i nazisternas Tyskland agerade. De alldeles vanliga människorna alltså, du och jag, de och vi. Hur beter vi oss egentligen i krissituationer? Hur agerar jag? Vågar jag stå emot och gå min egen väg och stå upp för det jag tror på? Själv hade jag sannolikt sprungit och gömt mig. I alla fall där jag idag befinner mig i min tro. Jag blir så fascinerad över hur stark och fast tro Bibelns gestalter hade.
Sen ägnade jag helgen åt att fundera på det där med att Jesus dog för mig på korset. Hur i hela friden gick det egentligen till. Inte att han dog alltså, det fattar jag, det är väl belagt rent historiskt. Men hur kunde han ta mina synder med sig? Hur går det till? Jag får det förklarat för mig ideligen, att han tog mina synder på sig så att jag ska kunna leva i gemenskap med Gud fastän jag är en helt vanlig, syndig, människa. Men jag tycker ändå det är helt obegripligt hur det gick till. Luther lär ha sagt att när man kommer till något man inte förstår så ska man lyfta på hatten och gå vidare, så jag får kanske göra det. Men det här känns så centralt. En dag kanske polletten trillar ner, till dess får jag fortsätta fundera. Jag är i alla fall glad åt att jag får leva i Guds gemenskap och att Guds kärlek omsluter mig också, även om jag inte riktigt fattar! Jag tycker om den psalmen:"Du omsluter mig på alla sidor, och du håller mig i din famn..." Det gillar jag, jag vill bli omsluten av kärlek!
Påsknattsmässa orkade jag faktiskt inte med, men på påskdagen var det högmässa igen. Kristus är uppstånden - ja, sannerligen, han är uppstånden! En glädjens dag i kyrkan och altaret dukades upp som vanligt igen. "På tredje dagen uppstånden igen, ifrån de döda", som man säger i trosbekännelsen. Och så fick jag lära mig att det är på grund av att Jesus uppstod en söndag som det firas gudstjänster och mässor just på söndagen, att det är vår kristna vilodag. Det visste inte jag. Jag hade förvisso inte funderat på det tidigare, men det kändes ändå som nåt jag borde ha kunnat tänka ut. Nåja, bättre sent än aldrig!
Predikan handlade om att våga lita på Guds hjälp och vägledning! Jag tycker det är ganska lätt att be Gud om hjälp, men att sen lyssna på svaren - det är så himla svårt. Det är något jag har pratat med "min" präst om också, att jag måste öva på att se Guds inverkan i mitt liv. Det är en sån där intrikat uppgift, eftersom jag tidigare i livet bara har tänkt "men se, vilket sammanträffande..." och nu plötsligt så inser jag ju att det är Guds inverkan. Men det krävs lite övning att tänka om. För tänk om det är så att Pytte är ett fantastiskt bönesvar och inte bara en fullkomligt oväntad och osannolik överraskning?
Jag har hunnit med tre kyrkbesök. På skärtorsdagen var det mässa då instiftelsen av nattvardagen firades (det var på skärtorsdag som Jesus höll den sista måltiden med sina lärjungar). Mässan avslutades med att altaret dukades av och de ställde in endast en enkel blombukett med fem röda rosor som symboliserade Jesus fem sår (huvud, händer och fötter). Dagens betraktelse handlade om gemenskap och att just här och nu firades mässor runt om i världen och vi kan känna gemenskap med alla som deltar vart än vi är placerade rent fysiskt. Fascinerande blir det när jag tänker på saken.
Sen var det gudstjänst på långfredagen. Det är sorgens dag, den dag då Jesus korsfästs. I kyrkan är det sparsamt pyntat (vi tog ju bort allt det fina igår) och musiken är lågmäld och dyster och de flesta psalmerna sjöngs a capella. Prästen drog i sin predikan en intressant parallell mellan hur folket agerar vid Jesus korsfästelse och hur människorna i nazisternas Tyskland agerade. De alldeles vanliga människorna alltså, du och jag, de och vi. Hur beter vi oss egentligen i krissituationer? Hur agerar jag? Vågar jag stå emot och gå min egen väg och stå upp för det jag tror på? Själv hade jag sannolikt sprungit och gömt mig. I alla fall där jag idag befinner mig i min tro. Jag blir så fascinerad över hur stark och fast tro Bibelns gestalter hade.
Sen ägnade jag helgen åt att fundera på det där med att Jesus dog för mig på korset. Hur i hela friden gick det egentligen till. Inte att han dog alltså, det fattar jag, det är väl belagt rent historiskt. Men hur kunde han ta mina synder med sig? Hur går det till? Jag får det förklarat för mig ideligen, att han tog mina synder på sig så att jag ska kunna leva i gemenskap med Gud fastän jag är en helt vanlig, syndig, människa. Men jag tycker ändå det är helt obegripligt hur det gick till. Luther lär ha sagt att när man kommer till något man inte förstår så ska man lyfta på hatten och gå vidare, så jag får kanske göra det. Men det här känns så centralt. En dag kanske polletten trillar ner, till dess får jag fortsätta fundera. Jag är i alla fall glad åt att jag får leva i Guds gemenskap och att Guds kärlek omsluter mig också, även om jag inte riktigt fattar! Jag tycker om den psalmen:"Du omsluter mig på alla sidor, och du håller mig i din famn..." Det gillar jag, jag vill bli omsluten av kärlek!
Påsknattsmässa orkade jag faktiskt inte med, men på påskdagen var det högmässa igen. Kristus är uppstånden - ja, sannerligen, han är uppstånden! En glädjens dag i kyrkan och altaret dukades upp som vanligt igen. "På tredje dagen uppstånden igen, ifrån de döda", som man säger i trosbekännelsen. Och så fick jag lära mig att det är på grund av att Jesus uppstod en söndag som det firas gudstjänster och mässor just på söndagen, att det är vår kristna vilodag. Det visste inte jag. Jag hade förvisso inte funderat på det tidigare, men det kändes ändå som nåt jag borde ha kunnat tänka ut. Nåja, bättre sent än aldrig!
Predikan handlade om att våga lita på Guds hjälp och vägledning! Jag tycker det är ganska lätt att be Gud om hjälp, men att sen lyssna på svaren - det är så himla svårt. Det är något jag har pratat med "min" präst om också, att jag måste öva på att se Guds inverkan i mitt liv. Det är en sån där intrikat uppgift, eftersom jag tidigare i livet bara har tänkt "men se, vilket sammanträffande..." och nu plötsligt så inser jag ju att det är Guds inverkan. Men det krävs lite övning att tänka om. För tänk om det är så att Pytte är ett fantastiskt bönesvar och inte bara en fullkomligt oväntad och osannolik överraskning?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
