Jag och Petrus...

Ibland läser jag saker som känns väldigt angelägna, så där så att jag tror att den som skrev det faktiskt skrev just till mig. Igår läste jag en sån sak i Bibeln idag - en guide för daglig bibelläsning. Bibeltexten var hämtad från Johannesevangeliet 18:15-27 och handlade om när Petrus förnekade Jesus. Och inte bara en gång, utan tre gånger. Och så kom då reflektionen kring texten...

I gemenskapen med likasinnade är det lätt att vara stark och trosviss. Så plötsligt befinner vi oss i en annan miljö. Ifrågasättandet av det vi vill bekänna oss till är starkt och tydligt. Hur lätt är det då inte att tona ner vår övertygelse att "ligga lågt" och försöka passa in. Att välja den enkla vägen, helt enkelt. (Bibeln idag, Nr 1 2010, s. 92)

Det är sjukt lätt att tro på Gud när jag är i kyrkan, på gudstjänster, alphaträffar eller i hemgruppen. Och i mitt eget huvud, för det här funderar jag på dagligdags. Men att därifrån börja prata om det med andra. Det är långt borta! Inte så att jag direkt förnekar min tro, jag låter snarare bara bli att prata om den. Jag kan berätta att jag varit i kyrkan och vad predikan handlade om eller vad vi dryftade i hemgruppen eller vilken text vi pratade om i bibelstudiet. Och Bibeln läser jag i varje dag, och det kan jag prata om - vad jag har läst, och vad jag ska läsa sen. Men att sen förvandla det till budskapet att jag tror på Gud. Hur svårt kan det vara egentligen?

Analysen av det hela är väl att det är ganska svårt att börja leva som kristen i vuxen ålder. Jag har förvisso alltid levt nära kyrkan, från barngrupper till kyrkans ungdom, jag har varit ledare för barngrupper och jag har sjungit i kyrkokörer. I min ungdom kallade jag mig kristen, men jag hade faktiskt inte begripit någonting. Kyrkan var snarare min sociala planhalva. Idag har jag hittat Jesus. Jag har inte förstått allt, och jag står fortfarande som ett stort frågetecken emellanåt (ganska ofta!) Men jag känner mig ganska säker på att Gud älskar mig och att Jesus dog för min skull på korset. Men sen då - hur ska jag anamma det här i mitt dagliga liv? Hur ska jag kunna sätta ord på allt som rör sig i mitt huvud? Jag antar att det kommer att lösa sig, jag litar på att Gud ska visa mig hur jag ska göra och hjälpa mig att finna orden som jag inte har.

Jag har gjort som Petrus alltså, valt den enkla vägen. Men Petrus fick en andra chans, och det får alldeles säkert jag också! Den ska jag ta tillvara!

En helt normal morgon

7.00 Mamma stiger upp. Pytte och Storan sover ännu. Pappa och Lillan sitter redan och äter frukost.

7.30 Mamma väcker Storan som förflyttar sig till tv-soffan där Lillan redan tagit plats. Idag ser de Mora Träsk på Cirkus.

7.40 Pytte vaknar.

8.00 Mamma manar Storan att äta upp sista frukosttuggan och borstar sedan båda flickornas tänder. Och så påminner mamma Storan om att hon måste klä på sig också. Sen dricker mamma kaffe medan Pytte äter en liten slurk.

8.15 Mamma noterar att Storan ännu inte är klädd. Lite tidtagning och tävlande över det hela och kläderna är på på två minuter och tretton sekunder!

8.20 Mamma laddar flickornas overaller, slår av tv:n, och försöker få dem att gå på toa.

8.27 Mamma går till hallen och funderar på vad Pytte ska ha på sig utomhus

8.29 Flickorna kommer till hallen. Storan hoppar i overallen, drar på mössan och vantarna och går ut, sjungandes "jag vann, jag vann..." Mamma hjälper Lillan med kläderna. Hon samarbetar bra idag!

8.34 Lillan klädd och klar och går ut och käkar lite snö. Mamma klär Pytte, stoppar ner honom i vagnen och klär sig själv.

8.42 Alla ute på bron. Lillans vantar har åkt av, och hon vill klappa på Pytte en stund och hänger in över vagnen. Hej och hå. Sen sätter sig flickorna på bob:en och vi traskar iväg. Det snöar och går trögt att dra vagnen. Jag borde tagit sjal i stället. Men fogarna gör ont.

8.53 Framme vid dagis. Det gick sakta idag, trots att barnen inte gick själva. Storan har 5-års-grupp inne idag. Lillan ska vara ute. Men vi går in först och hänger upp tavlan vi tillverkat i helgen som ska hänga över hennes hylla. Pratar lite med barn och personal och går ut igen.

9.03 Mamman lämnar bedrövad, men inte gråtig, Lilla och går iväg. Pytte passar på att somna.

En helt vanlig morgon. Fast det gick bra i morse! Barnen samarbetade. Men ändå tar det en kvart att ta sig ut genom ytterdörren...

Hur räcker man till egentligen?

Jag funderar mycket över hur man ska göra för att räcka till för alla tre barnen - Storan som är 5,5 år, Lillan 3 år och Pytte som är 5 månader. Hur i hela friden går det till?

Jag har ständigt dåligt samvete över att minst en av dem kommer i skymundan. Storan allra mest, hon är ju så självgående, men när hon väl behöver mig så finns jag inte där, för jag hinner inte. Lillan behöver mamma JÄTTEMYCKET just nu, men mamma hinner inte med, för Pytte behöver ju mamma allra mest. Och mamma går sönder lite inombords varje gång önskemålen krockar och det egentligen slutar med att ingen får det hon eller han behöver.

Och värst är väl det faktum att jag skulle hinna med dem alla tre lite bättre om jag la om mina prioriteringar - i huvudsak om jag minskade tiden framför datorn. Fast det skulle ju vara detsamma som att kapa en stor del av mitt sociala liv :(

Knivig situation! Fast egentligen är det ju solklart. Barnen är bara små just nu, jag måste ge dem det de behöver. Alla tre. Snart har jag ett skolbarn, och innan jag vet ordet av har de antagligen flyttat hemifrån hela gänget :)

Så. Hur ska jag få ork och kraft att möta varje barn och fylla dem med mammakärlek och förhoppningsvis insikt om hur älskade de är? Hur ska jag hjälpa dem att utveckla sin självkänsla och sitt självförtroende? Och hur ska jag egentligen göra?

Ett första inlägg!

Här kommer mitt livs första blogginlägg!

Den här bloggen ska handla om det som rör sig i mitt huvud för närvarande. Vad nu det kan vara. Jag återkommer :)