Tänk om Gud kunde skicka ett sms

Jag upplever ofta att jag lever i en helt icke-religiös vardag (med jobb, familj, nära vänner), där det känns som att ingen annan tror på Jesus eller ens bryr sig om att fundera på kristen tro över huvudtaget. Många människor verkar dessutom tycka att det är ganska konstigt att jag, som högutbildad naturvetare, tror på Gud. Det är förvisso inte direkt någon som ifrågasätter min tro, men jag upplever att många tycker det är konstigt, helt enkelt. Därför blev jag stärkt i att läsa en artikel skriven av Eli Göndör i Dagen (8:e mars 2013 "Ompröva bilden av religiositet"), som bygger på nutida religionsforskning. Där stod att läsa att "insikten i religionens värde och betydelse för varje enskild individ visar att människors religiositet varken säger något om deras förmåga att fungera i samhället, deras bildning eller deras politiska ambitioner".

En annan sak jag känner mycket igen mig i artikeln är resonemanget om att många kristna i dag har högre utbildning och att detta "leder till fler individuella texttolkningar som utgår från personliga behov av trygghet och sammanhang i vardagen och en frigörelse från religiösa auktoriteters åsikter". Jag tycker det är bra jag att människor tänker själva. Eftersom jag (tror att jag) känner en kallelse att undervisa andra är det här frågor som berör mig, jag vill inte att folk bara ska lyssna på mig (eller någon annan) utan att tänka själva och ta ställning på egen hand. Personligen är jag väldigt kritisk när jag lyssnar och hör människor predika. Jag funderar efteråt och lägger emellanåt mycket tid på att koppla ihop det jag hör med min egen för-förståelse. Den är inte alltid så stor, så ibland får jag lov att läsa på också.

Det är en utmaning. För man får ju börja med att fråga sig hur mycket man KAN tolka bibeltexterna på olika sätt. Kan man hoppa över vissa texter? Kan man bara låta bli att låtsas om det som är svårt att förstå? Min strategi har varit att faktiskt göra det, och sen har allt fler "problemtexter" landat för mig. Ju längre jag har levt med Jesus, desto lättare har det blivit att ta till mig även de svåra delarna av hans budskap. Fast jag har en lång väg kvar. Jag har ju bara levt med Jesus i drygt fyra år, så jag har väl den längsta vägen framför mig.

Min bästa strategi då, för att lära mig mer? Ja. Det är att omsluta mig med människor som har en  levande tro på Jesus. Och om de nu inte finns i min närmaste familj eller på mitt jobb, så finns det i min hemgrupp och i min församling. Och med en nära vän har jag lärjungaträning - vi har träffats kanske inte riktigt varje vecka, men väl var 10:e dag i snart två år. Gud har verkligen välsignat oss med de träffarna, att det ens har varit möjligt att få till i våra respektive späckade vardagsscheman är ett mirakel. Vi läser ett avsnitt i Bibeln som vi sedan diskuterar, stöter och blöter. Och så pratar vi om livet, om livet med Jesus, om vad som gått snett sedan sist, och om vad som varit bra. Och på så vis utvecklas jag massor.

Sen får vi väl se, vad har Gud tänkt för mig? Kanske blir jag lite klokare allt eftersom tiden går. Eller så får jag fortsätta leva i förvirring, tills Gud talar till mig så tydligt att till och med jag förstår. Vad tror ni, kan Han skicka ett sms?

Tacksamhet

Jag hade glömt bort den här bloggen, men idag ska jag skriva några rader. Några rader om ett riktigt tydligt ord från Gud som jag fick i veckan.

Jag var arg. Jättearg. Missnöjd över en sak som jag egentligen inte kunde påverka.

På väg hem från jobbet skulle jag lyssna på en predikan, läste titlar och fastnade för en, men den visade sig vara på engelska och jag orkade inte det just då, så jag tog nästa i spellistan, utan att alls veta vad den handlade om. Så där, på väg hem från jobbet, efter en rent miserabel dag, fick jag en 50 minuters predikan i örat om... tacksamhet. TACKSAMHET!

Det var verkligen precis vad jag behövde höra. Jag har ju så mycket att vara tacksam för. Jag har man och tre helt galet fina barn, ett jobb som är helt okej, underbara vänner, och jag har Jesus. Så det var som att ilskan rann av mig. Den blev plötsligt väldigt fjuttig och rätt fånig. Livet är rätt härligt ändå.

Det finns så mycket att tacka Herren för. Jag som är en sjungande person älskar att sjunga lovsånger där jag kan tacka och prisa Herren. Favoriten jag har i huvudet just nu är "Vi vill säga tack, vi vill ge dig ära och pris..." Om man kommer ihåg att tacka Gud för allt han gör, så blir problemen så mycket mindre. För kan Gud ge mig tacksamhet i en sån situation som jag upplevde i veckan, då kan han göra andra fantastiska saker också. Det blir lättare att komma ihåg det då.

Idag ska jag alldeles särskilt tacka Gud för att sonens feber verkar vara på väg att släppa, för att jag kan VAB:a från jobbet utan att känna stress, och för att det snart är sportlov och vi ska vara lediga hela familjen.

Det andliga livet - vad är det?

Jag älskar böcker! Alla som känner mig vet att jag i regel gömmer en bok i handväskan. Mamma säger att jag sen jag började gilla det där med böcker, nån gång på mellanstadiet, har hon sällan sett mig utan en bok inom räckhåll. Förvisso blir det klurigare att hinna med att läsa nu för tiden. Men jag försöker. Och just nu är jag mest inne på att läsa kristen litteratur.

Därför måste jag tacka Richard för den FANTASTISKA bok du satte i mina händer i onsdags. "Livet jag längtar efter" av John Ortberg. Jag har inte läst så långt ännu, typ 1/3 av boken avklarad. Men den är så sjukt bra. Som om den var skriven just till mig. Just den här boken behövde jag. Just nu.

Som det här citatet (s.60)
En småbarnsmamma i vår bönegrupp sade något om att hon hade haft mycket lättare att "arbeta med sitt andliga liv" innan hon fick barn. När vi samtalade vidare kom det fram vad hon menade. Bibelläsning och bön var för henne de enda två aktiviteter som räknades i andligt avseende. Som mamma tyckte hon att det var en fullkomlig omöjlighet att få tid till en stilla stund för sig själv.

Här hade kyrkan svikit henne. Ingen hade någonsin lärt henne att den dagliga omvårdnaden om två små barn, i en attityd av tacksamhet och bön om hjälp och tålamod i motgångar, skulle kunna vara en form av skolning i tjänande vars motstycke hon aldrig upplevt. Av någon anledning var det "den stilla stunden" som räknades i fråga om andlig hängivenhet, och inte detta att ta hand om två små barn.

Det behövde jag höra!

En massa andra klokskaper har jag också stött på, men det där var så himla konkret och bra att jag blev helt lycklig. Det är ju så här livet är!

Närvaro

Jag var på gudstjänst idag. Det var en väldigt stark upplevelse. En stark närvaro av Gud. Det händer inte så ofta, men emellanåt så känner jag det, den där närvaron. Så starkt att jag får gåshud på armarna och måste gråta en liten skvätt. Så var det idag.

Hämta barn!

Jag följer just en underbar blogg om en familj som är och hämtar nya sonen i ett annat land. Det påminner mig om våra hämtresor. Det är verkligen de mest absurda resor man kan göra. Särskilt den första tror jag. Man åker till andra sidan jordklotet. Man åker som två vuxna som är vana att själva styra över sin tillvaro. Och så träffar man den stora kärleken. Barnet. Som vänder upp och ner på ens liv. Efter några besök och försök att börja lära känna varandra i märkliga opersonliga miljöer sitter man plötsligt där i en bil på väg ut från barnhemmet. Och så är man en familj. Man styrs inte längre av sina egna impulser och sin egen vilja. I stället vänder man sig själv ut och in för att ge barnet vad det behöver. Det är fantastiskt. Det är stort.

Jag minns när vi kom hem sen, hem till vårt eget. Och jag insåg att hon ska bo här nu. Det kändes märkligt. Jag hade varit så fokuserad på pappersexercis, barnbesked och hämtresa, att jag liksom glömt det där som skulle komma sen. Den insikten var ändå bäst. Att nu var vi en familj. Hur än hon kom till oss så är det vi nu! Djup kärlek.

Andra hämtresan var definitivt mindre hysterisk. Det var precis lika spännande att få träffa sitt barn och lära känna sin nya familjemedlem. Men det var mer avslappnat i föräldrarollen. Och att vistas i landet långt borta kändes mindre skrämmande och förvirrat, det kändes lite mer som hemma. Vi var tillsammans en längre tid i landet långt borta, så det kändes som att vi kände varandra bättre när vi kom hem. Vi hade landat redan där. I alla fall litegrann.

Sen kom lille plutten. Då behövde vi inte åka så långt. Men även den här gången tyckte jag känslan var helt surrealistisk när vi lämnade bb-bubblan och gick ut på parkeringen. Snön hade kommmit. Världen hade inte stått stilla. Märkligt.

Nu är vi en stor familj! Tre underbara barn som visar oss vad som är meningen med livet. Tack barnen, för att vi har fått just er!

Men, hur gör man då???

Hur gör man egentligen för att hinna med att fördjupa sig i bön, bibelstudium och samtal kring tron? Hur gör du som läser det här inlägget? Berätta alla era bästa knep!

Just nu är jag föräldraledig, och då går det ju an. Hemgruppen och kyrkbesöken blir ett trevligt avbrott i en annars ganska monoton tillvaro. Bön går fint att ägna sig åt medan jag ammar och ändå sitter ner i hyfsat lugn och ro, och det gör jag ju typ trettio gånger per dygn, så det finns tid. Läsa bibeln gör jag varje dag, åtminstone den text som är analyserad i Bibeln idag, men ofta lite mer (just nu läser jag Moseböckerna, spännande värre...) Pratar om tron gör jag däremot sällan. Jag känner inte så många troende irl, och jag vågar inte ställa dumma frågor :) Dessutom känns ofta mina analyser för futtiga och förvirrade för att berätta för någon...

Men. Hur hinner man när det vanliga livet med familj, hem, jobb, dagis/skola, skjutsningar och lämningar tar upp all tid? Jag har till januari på mig att fundera på det. Men berätta gärna hur du gör!

Växa i tron

Växa i tron. Det var rubriken på söndagens mässa. Det var förresten en mässa i Gospelton, hur härligt som helst!

Tron är som kärleken. Den växer sig starkare allt eftersom. För att växa i tron behöver tron näring. Bön. Bibelläsning. Mässor/gudstjänster. Och då växer tron och mognar, precis som en frukt som mognar. Vilket får mig att tänka på Andens frukter som står att läsa i Galaterbrevet 5:22: Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. De skulle man behöva lite mer av va?

Måtte min tro växa sig starkare för var dag som går!